Peter Stein -På riktigt

ps2

Peter Stein, November 2016 / Foto: Andy Warhol Studios

 

Albert Renick intervjuar Peter Stein i samband med utgivningen av ”Gullenos”.

Bakom författarnamnet Peter Stein döljer sig någon annan. Denna person, låt oss kalla honom ”Peter”, bestämde sig tidigt för att inte ge ut boken under eget namn. Om vi skulle fråga honom om varför skulle vi bara få en motfråga tillbaks: Varför inte?

Och det är så typiskt för Peter Stein. Varför gå med strömmen när man kan gå mot? Varför tala sanning när man kan ljuga? Eller som i Peters fall, varför inte blanda allting och låta läsaren själv bilda sig en uppfattning?

Vem Peter Stein är borde inte vara huvudfrågan. Vad han representerar däremot är ett försök att i den digitala tidsåldern introducera lite mystik. Kanske var Peter helt enkelt trött på att varje sak måste skärskådas under blixtljus. När man bryter ner något i dess beståndsdelar så förstår man kanske saken bättre men man tappar också något värdefullt och magiskt.

Saker vi inte kan förstå aktiverar vår fantasi och får hjärnan att vibrera istället för att frysa till is som den gör av den kylslagna delen av hjärnbarken där vår analysförmåga sitter.

Kanske var det så Peter Stein tänkte.

Med det i bakhuvudet delger jag er nu ett kort avsnitt av vad Peter sade efter att jag mjukat upp honom en halvtimme med kaffe och fikabröd.

”men dra då för fan! Ställ vettiga frågor eller så åker du ut din jävla murvel!”

AR: ”…så det säger du. Lokförare, pilot, brandman, elitsoldat, superhacker och ’Sergeant at arms’ vid motorcykelklubben Road Saints i Kalifornien. Tycker du att det känns trovärdigt?”

PS: ”Jag struntar i om det är trovärdigt eller inte. Det är det jag sagt och det är det som gäller.”

AR: ”Men du måste väl förstå att det finns de som är intresserade av din bakgrund?”

PS: ”Absolut. Och det är därför jag berättade om vad jag sysslat med tidigare. Ställ några andra frågor nu.”

AR: ”Okej. Ge oss lite mer kött på benen om ditt skrivande, hur började du?”

PS: ”Sedär. Det var väl inte så svårt? Okej nu närmar vi oss något intressant. Skriva… Faktum är att jag hade haft så mycket folk som så länge sagt det till mig: ’Peter, varför skriver du inte en bok?’, att jag till sist beslöt mig för att göra det.

Av tradition tillbringar jag alltid jularna ensam och under julledigheten 2014 satte jag igång. Efter ett par veckor hade jag skrivit ner ungefär 100 sidor råmanus. Då förstod jag att det gick. Jag såg en klar väg från där jag var till att det skulle gå att slutföra hela projektet.”

AR: ”Och själva historien då? Hur mycket i boken är sant?”

PS: ”Det tror jag var och en som läser boken själv får bilda sig en uppfattning om. Men låt mig säga så här: Du skulle bli förvånad.”

AR: ”När kommer filmatiseringen av boken?”

PS: ”Vi får se, just nu pågår förhandlingar med folk från det stora landet i väster. Inget är bestämt ännu.”

AR: ”Har du någon person som du gärna skulle se i huvudrollen?”

PS: ”Det var en lätt fråga, Jesse Eisenberg och Kristen Stewart. Det måste bara bli de två i filmen. Absolut Hollywoods hetaste par just nu om du frågar mig. Det är något speciellt band mellan de två som det var länge sedan jag såg. Ganska mycket Bogart och Bacall över dessa två helt klart. Jag satt på nålar när jag såg American Ultra.”

AR: ”Vad händer härnäst för dig? Har du fler böcker på gång?”

PS: ”Okej. Det där är faktiskt inte en dålig fråga. Men jag kan inte svara på den just nu. Nästa fråga tack.”

AR: ”Eh…okej…Tillbaks till boken då. Vilken är bokens målgrupp?”

PS: ”Målgruppen? Ja du…Låt oss säga så här: Jag skrev den för alla. Men alla kommer inte att köpa den. Du vet säkert att de som köper böcker är kvinnor över 30? Ursäkta mig jag måste ta det här…”

Peter Steins mobiltelefon ringer och han lämnar rummet. I det läget utgår jag från att han naturligtvis ska återkomma då samtalet är klart. Det nästa som händer är att han dyker upp i dörröppningen med Stetsonhatten på huvudet och handen höjd till avsked. Min bandspelare är fortfarande påslagen så jag får med hans avskedsreplik ordagrant.

PS: ”Ursäkta, det dök upp en grej. Måste sticka. Men du var inte helt blåst som de andra murvlarna. Hör av dig till nästa boksläpp så ska jag ge dig en ordentlig intervju då. Peace out mannen!”

Och med de orden lämnar han mig. En av de mer märkliga intervjuer jag gjort. Absolut en av de kortaste. Jag sitter och funderar på fenomenet Peter Stein. Mycket besynnerlig herre. Och ”Peace out”? Finns det ens folk som använder sådana ord när de talar? Det låter som om det vore hämtat från en Hollywoodproduktion för tonåringar.

Precis en sådan som Peter Stein skulle gilla.

americanultra