Marc Scott möter Peter Stein

I en serie intervjuer som spänner under en längre period lär vi känna mannen bakom datorn. Den här gången har vår reporter tagit tåget ner till Österlen där vi får träffa Peter Stein i hans skrivarstuga vid havet.

Det var kallt kände jag. Betydligt svalare än Stockholm som jag lämnat dagen innan. Nu sände jag en tanke till min varma jacka som jag dumt nog lämnat kvar hemma. För att ytterligare förvärra situationen hade vi motvind. En ihållande morgonbris som kylde ner oss under vår promenad längs stranden.

Peter Stein hade insisterat på att vi skulle ”sträcka på benen” innan vi startade intervjun. Egentligen hade jag ingen lust. Temperaturen som hade sjunkit under natten var en sak men dessutom var det råkallt från havet. Men som gäst vore det oartigt att påpeka detta och om sanningen ska fram så kräver det sin man att sätta sig upp mot den respektingivande Peter Stein. Han besitter en viss pondus denne herre och jag fann för gott att inte diskutera saken vidare.

Och promenaden ångrar jag inte, miljön och sceneriet här är onekligen fantastiskt. Det är lätt att förstå varför han ständigt återkommer hit för att få inspiration i sitt skrivande.

osterlenDet anspråkslösa huset med det fantastiska läget.

Strax innan jag förfrusit båda benen fann Peter Stein för gott att avsluta promenaden och vi vände åter. Som den borne innekatten var jag glad för att återvända till stugan och bomma igen dörren bakom mig. När kaffet hällts upp och livsandarna började återvända satte vi oss vid ett gammalt ärrat köksbord. Den numera riksbekanta snuggan som han gått och småblossat på var slocknad och med ena handen knackade han ur den mot en askkopp. Jag tog upp mitt anteckningsblock och sökte ögonkontakt med honom.

MS: Ska vi sätta igång med själva intervjun?

PS: Ja du…Innan vi gör det så vill jag börja med att ifrågasätta validiteten i det här taskspeleriet som du kallar för ”intervju”.

MS: Jag tror inte jag förstår…Vad menar du?

PS: Jag menar att du är en jävla bluffgubbe som sitter och lurar i hederligt folk att vi sitter i en stuga på Österlen och intervjuar en imaginär farbror som du kallar för Peter Stein.

MS: Det var ju en intressant öppning. Tror inte jag varit med om det vid någon tidigare intervju. Så du menar att jaget inte existerar?

PS: Hördu du. Din jävla tomte. Skriv vilken skit du vill för jag orkar inte bry mig. Men snälla du. Var snäll och starta inga metafysiska diskussioner. Den sista av den sorten hade jag innan jag var tjugo år fyllda och det var urtråkigt redan då.

MS: Okej, jag lovar. Men kan du då förklara vad du menar med imaginär…?

PS: Och en sak till. Ge fan i din nedlåtande ton. Försöker du med det en gång till så klipper jag till dig. På riktigt så det blir en blåtira. Är det uppfattat?

MS: Jag förstår. Ber om ursäkt.

PS: Vet du vad? Du kan ta din ursäkt och stoppa upp den någonstans. Jag blir så satans trött på er murvlar. Finns det ingen journalist som har fått lära sig vanligt folkvett?

MS: Som jag sade så ber jag om ursäkt. Det var inte min mening att…

PS: Vet du vad? Den här intervjun är över. Stick tillbaks till din håla bara. Seså! Stick!

En stund senare sitter jag på X2000 i riktning mot Stockholm. Känner mig rätt stukad och funderar över den märkliga ”intervjun”. Visst kan jag förstå att konstnärer kan vara udda och ha ett temperament. Men det här…Det är som att Peter Stein balanserar på en knivsegg, hela tiden på vippen att tippa över åt ena eller andra hållet.

Och chefen då? Som sitter och väntar på en djuplodande ”feature” om fenomenet Peter Stein som ska in i söndagsbilagan. Ska jag ge honom de fem meningar jag trots allt lyckades lirka ur honom? Kanske kan jag bygga på med lite av mina intryck under resan hit? Och jag skulle ju kunna nämna Peter Steins väldigt udda fäbless för att hela tiden använda engelska uttryck när han pratar. Javisst. Då har jag två stycken kanske tre. En artikel i söndagsbilagan är typisk fem sidor…

”We are gonna have to get creative as fuck on this one”